-- Niclas Jonsson --

1:a dygnet

1:a dygnet

Lördagen den 3:e Februari 2001 var början till en stor förändring i mitt liv.

Klockan var ca kl 14.00 och jag var ute och handlade, när jag plötsligt tappade mitt vinställ som jag höll i vänsterhanden. Jag försökte ta upp det med vänstern, utan framgång. Jag tänkte:"Konstigt" och plockade upp den med höger hand och fortsatte mot bilen. Där skulle jag öppna dörren med min lediga hand, vänstern, men inget hände. Jag tänkte:"Konstigt" och öppnade med högern.

Jag tänkte inte så mycket på vad som hade hänt utan fortsatte normalt med matlagning och tvättstuga samt lite jobb framför datorn.
Lite senare på kvällen ca kl 20.00 pratade jag med min flickvän Erika i telefon, då jag plötsligt inte hörde henne. Luren hade åkt åt sidan utan att jag kände det och började då koppla samman vad som hade hänt tidigare under dagen, som jag då berättade för Erika. Hon tyckte jag skulle åka upp till akuten, men jag sa att det inte var någon fara, bara lite konstigt...

När klockan var ca 21.30 somnade min dotter Mimmi och jag var också ganska trött och gick och la mig i sängen för att titta lite på TV.

Det var början på den värsta natten i mitt liv!!!

Jag låg och slö-tittade lite på TV och skulle byta kanal med fjärrkontrollen, som jag höll i vänsterhanden och INGENTING hände. Jag tittade på vänsterhanden, men det fanns ingen fjärrkontroll där, jag hade tappat den.Jag tänkte:"Konstigt" och började känna med högerhanden var fjärrkontrollen var. Jag fick då ett "dött" köttstrycke i handen och blev grymt rädd innan jag insåg att det var min vänsterhand. Jag tänkte:"Vad i h-vete är det frågan om? Vad är det som händer med mig?" Jag sa till mig själv:"Sov nu, så blir ALLT bra i morgon!!!"

till toppen

Då ringer telefonen:
Det var min mamma Barbro som berättade att min pappa Lars-Åke hade fått en propp i hjärnan och låg på Huddinge lasarett. Hon berättade att han hade svårt att prata och problem med motoriken på höger sida och även lite känselbortfall, men att det inte var något att oroa sig för.
Jag sa då att jag kände ungefär likadant fast på vänster sida, men mamma trodde att det var ett dåligt skämt och sa att jag skulle sova så blir det bättre imorrn. Det var ju precis vad jag hade sagt till mig själv så jag sa godnatt och la på luren.

Jag kunde INTE gå!!!

Sova kunde jag glömma och efter några timmar skulle jag gå på toaletten. Jag satte mig i sängen och skulle resa mig upp då jag ramlade pladask åt vänster, benet bar mig inte. JAG KUNDE INTE GÅ!
Då blev jag rädd, arg och gav mig fan på att ta mig till toaletten. Jag hasade mig fram med stöd mot bokhyllan och vänsterbenet släpade efter. Jag grät! Väl framme på toa tänkte jag:"Hur är detta möjligt? Jag måste ju kunna gå! Är det en dröm alltihop?"
Jag hasade mig tillbaka i sängen och tänkte:"Vad ska jag göra?" Mimmi låg och sov bredvid mig. "Ska jag skrämma ihjäl henne genom att väcka henne mitt i natten och ringa ambulans och åka till akuten? Nej, jag väntar tills hon vaknar." Klockan var då ca 03.00.

till toppen

När Mimmi vaknade hade jag blivit sämre. Vänsterdelen av ansiktet "hängde" och jag hade svårt att prata. Mimmi märkte förstås direkt att någonting var fel och blev jätterädd. Jag försökte vara lugn och berättade som det var och bad henne ringa till sin mamma och till sin farmor som skulle skjutsa upp mig till akuten. Mimmi blev jätteledsen och undrade vad som hade hänt och varför, och vad skulle jag säga? Jag visste ju inte själv vad det var med mig och vi grät tillsammans...

När vi senare kom upp till akuten, blev jag omhändertagen på en gång. De anade direkt vad det var och inom en timme hade jag genomgått en datortomografi-röntgen (hjärn-röntgen) för att fastställa vad de misstänkte.

Den svåraste stunden!

På sätt och vis var detta den svåraste stunden för mig. Jag visste att någonting var fel, men vad??? Jag tänkte:"Tänk om läkaren säger att jag har en tumör och har bara en viss tid kvar, jag vill inte dö, jag vill ju leva..." När läkaren kom in och sa att jag hade fått en stroke blev jag ganska lättad, det kunde ju ha varit värre...
Min mamma Barbro, min syster Maria, min bror Patrik och hans flickvän Camilla var där som stöd och det kändes jätteskönt.

Läkaren berättade att jag skulle få komma upp till en avdelning där de skulle ta hand om mig. Avdelning 72, stroke-enheten, ALLT kändes så overkligt...

Halspulsådern brast

Jag fick senare under dagen genomgå ett antal undersökningar bl a en magnetröntgen där de ser mer detaljer runt proppen samt ett ultraljud på halspulsådern.

Läkarna kom fram till att min halspulsåder hade brustit i vävnaden och en bit av den hade följt med upp till hjärnan och skapat en propp, men varför halspulsådern brast visste inte läkarna... De frågade om jag varit med om någon trafikolycka eller fått något slag mot halsen, men det hade jag ju inte. De tror att det är en medfödd svaghet i halspulsådern och bara ren tillfällighet att den brast... Läkarna sa att det kan nog vara svårt för dig att förstå, men du ska veta att du har haft en grym tur! Vanligtvis blir följderna mycket värre när halspulsådern brister, oftast förlamning eller ännu värre...
Jag tänkte:"Tur!?! OK, jag kan ju i alla fall röra lite på vänstersidan, men sträcka mig så långt som att jag hade tur kunde jag inte!"

till toppen

För mig hade bara kampen börjat, jag kunde inte gå, knappt stå upp och hade ingen känsel alls på hela vänstersidan. Jag kunde röra armen lite, men hade svårt att greppa saker med vänstern.

Nu låg jag där och försökte sova lite, de andra hade åkt hem för tillfället och jag slumrade till en stund. När jag vaknade satt Erika vid min sida, det kändes jätteskönt. Vi pratade om vad som hänt och hon tröstade mig så gott det gick. Jag bad henne att senare hämta lite personliga saker saker hemifrån för att göra det lite trevligare, jag skulle antagligen bli kvar ett tag. Kläder, underkläder och jongleringsbollarna. Jag satt upp ett mål att kunna jonglera innan februari var slut. Jag lyckades!!!

Hur är det möjligt???

Snart skulle min pappa Lars-Åke komma från Huddinge sjukhus och läggas in på samma avdelning. Hur kan det vara möjligt att detta händer far och son samtidigt?????????
Han blev förstås chockad när han fick höra om mig, men det var ju skönt med sällskap. Vi satt och tittade på VM-finalen i handboll på avdelningen, hela familjen... (Att Sverige förlorade finalen kändes ganska oviktigt...)

Senare kom även min dotter Mimmi och hennes mamma Anette upp och Mimmi hade varit så förtvivlad och orolig att läkarna skulle kapa min vänsterarm, jag hade ju ingen känsel... Hon blev lite lugnare när vi fick träffas igen och jag berättade vad som hänt.

Erika var kvar till sist och när hon gick vid 10-tiden var jag ganska mör. När jag låg där och skulle sova och gick igenom dygnet som varit tänkte jag:"Jaha, detta är början till ett nytt liv, nu gäller det att gå vidare med de förutsättningar som nu uppstått och glömma allt som tidigare gällt..."

Jag grät mig till sömns...

till toppen

Till Rehabiliteringen! Till startsidan!Tillbaka till Om Stroke!Maila mig!